Hej på er!
Idag tänkte jag skriva ett lite längre inlägg om ett par av de lärare jag haft under min skolgång.
Jag har alltid tyckt om skolan. Alltid, alltid och jag har aldrig varit någon av dem som klagat över skolan, utan tvärtom så har jag ofta sett framemot skolan efter loven. Jag skulle vilja säga att detta till 90% berott på att jag trivts väldigt bra där, och mycket på grund av mina fantastiska lärare.
I förskoleklassen hade jag min allra första lärare, Ewa hette hon. Hon gjorde väl egentligen inte så mycket speciellt, förutom att hon var snäll och liksom la grunden för att jag skulle tycka om skolan.
Den största delen av allt gjorde väl min mellanstadielärare, Johanna. Hon trodde väldigt mycket på mig och lätmig utveckla mig i den takt som jag ville, även om det innebar att jag gjorde mycket som de andra inte gjorde. Jag hade, och har fortfarande väldigt lätt att lära och lär mig saker väldigt snabbt och jag tror det spelade stor roll för mig att hon inte bromsade mig utan trodde på mig och lät mig göra som jag ville.
När jag gick i sexan skrev jag min första text på över 100 A4 sidor, under lektionstid. Nycklarnas pärla hette den och det var en fantasyskrivelse. Har läst den i efterhand och den var ju egentligen inte speciellt bra, men bara det att hon gav mig chansen och att hon lät mig växa och utvecklas. Hon var också en väldigt bra lärare och har lärt mig mycket som jag har nytta av än i dag, men vissa saker minns jag speciellt. Som när hon under ett utvecklingssamtal sa till mig att "Du klarar allt du tar dig för!" och det är ord jag bär med mig än idag.
Under högstadiet så hade jag flera fina lärare, men de som satt mest spår i mig är väl min matte & naturlärare, min svenskalärare och min SO-lärare. Vad dessa lärare har gemensamt är att de trodde på mig. De trodde att jag kunde, det var också de som nominerade mig till stipendiet jag fick på skolavslutningen i nian. Förutom detta, så var de alla tre också väldigt duktiga och kompetenta lärare, men mest betydde det nog att de lyckades motivera mig till att fortsätta.
Jag kan ju erkänna att jag inte alltid varit en så "trevlig" elev heller, har ofta haft mycket synpunkter på saker och ibland också bråkat en del med mina lärare, till exempel min svenskalärare men i slutändan har det ändå blivit bra.
Min SO-lärare sa till mig ibland att jag inte alltid behöver prestera A för att ligga på en jämn A-nivå, vilket också spelat roll. För det lyfte liksom pressen lite ifrån hennes ämnen eftersom jag visste att hon inte skulle sänka mig betygsmässigt för att jag hade en dålig dag. Sen VET jag att det kanske inte spelade så stor roll eftersom ändå låg på den nivån på varje prov under hela nian, men det kändes liksom lättare.
Nu på gymnasiet är det ju lite annorlunda, nu måste jag ligga på den nivån och prestera jämnt hela tiden för att hålla mig kvar där, så pressen är ju lite högre, samtidigt som kraven är lägre än de var i nian. Så jag ser ljust på framtiden och tror nog att detta kan gå vägen, siktar på att få runt 17,5 - 18 i snitt, inkl. meritpoäng så hoppas ju att jag når mina mål. Men har alltid Johannas ord med mig när jag påbörjar nåt nytt och hittills har hon alltid haft rätt så...
/HanTu
0 kommentar(er)
