Hej på er!
Idag tänkte jag prata lite om självkänsla och om att vara snäll mot sig själv. Det är ju en sak som kommer upp ganska så ofta, diskussionerna kring detta. För många pendlar självkänslan en hel del, beroende på mående, humör och dagsform osv. Man hör ofta att just tonårstjejer tenderar att ha lägre självkänsla, eller ja, tonåringar i allmänhet..
Jag tror att jag har haft tur på den punkten, jag har nämligen alltid haft en ganska så stark och stabil grund att stå på, och för det mesta varit ganska stark i mig själv. Självkänslan har nästan alltid varit rätt så bra och jag har kunnat se på mig själv med objektiva ögon. Visst, jag har saker med mig själv som jag skulle vilja förändra. Men jag kan också se de fina sakerna.
För mig har detta med självkänslan kommit ganska så naturligt. Jag har haft en väldigt trygg och trevlig uppväxt, jag förlorade min halvbror 2008 och mina föräldrar skilde sig 2009, men det är inget som bekommit mig speciellt mycket. Jag har också alltid haft det bra i skolan och så gott som aldrig varit riktigt ensam, utan jag har alltid haft någon. Under så gott som hela grundskolan har jag haft mina "plågoandar" som varit på mig, men det har inte heller satt några större spår i mig. Jag tror att det dels beror på att jag klarade av att ignorera och inte ta åt mig, eftersom jag var stark i mig själv och tyckte om mig själv, jag visste liksom så tydligt att det dem sa inte var sant. Sedan var det alltid lättare när jag alltid hade någon och jag tog sällan åt mig. Istället tyckte jag oftast synd om dem som utsatte mig, jag tänkte ofta att det måste finnas en anledning till varför dem gjorde som dem gjorde, kanske mådde de själva fruktansvärt dåligt och då kunde jag ibland känna mig glad för att de valde att ta ut det på mig, istället för att de skulle gjort det på någon annan som kanske varit svagare och skulle ha tagit åt sig mer.
Det tänket har alltid funnits hos mig, att det egentligen är dem som beter sig illa som det är synd om eftersom dem förmodligen har en anledning att bete sig som de gör, och det tänket finns kvar än idag..
Men jag tror det mesta av min självkänsla kommer ifrån att jag aldrig haft någon direkt anledning att inte tycka om mig själv. Såklart att jag blivit sur på vissa saker som jag gjort, men då har jag försökt förändra det. För min egen skull, för att jag ska kunna tycka om mig själv. Det är viktigt att det är just för ens egen skull, om man försöker ändra på nåt. För om man börjar ändra på sig själv för andra, då är man illa ute. För det är omöjligt att ändra sig på ett sådant sätt att det passar alla andra. I slutändan så är det ändå du som måste leva ett helt liv med dig själva, alla andra kan lämna dig när du minst anar det, men du kommer alltid behöva leva med den du är.
Så ta hand om dig själv, och glöm inte bort att vara snäll mot dig själv, för det är du värd. Det är vi alla värda :)
/HanTu
1 kommentar(er)
